Arbetet går vidare: nya funderingar och utkast

Nu har jag arbetat mig igenom dispositionsutkastet jag tog fram häromdagen. Det svåra (men samtidigt förstås intressanta) med att göra det är att det handlar om att lägga in empirisk grund för slutsatserna. Kruxet är att empirin inte alltid stämmer överens med vad jag trodde skulle bli slutsatserna. Istället visar det sig att jag kommit ihåg fel och att empirin inte sade det jag trodde att den sade. Dock ingår det här i den planerade processen, så det är inte något oöverstigligt problem jag stött på. Tvärtom är det en del av arbetet att kasta omkull preliminära slutsatser genom att gå närmare empirin för att se om de tidigare tankarna bar.

Det jag nu fått låta stryka på foten var den tanke jag hade om att graden av missgynnande var av betydelse för om man kallar något för diskriminering. Det verkar inte vara så, utan snarare skulle jag (just nu alltså, sen får vi se hur jag formulerar det nästa gång) vilja säga att författarna på olika sätt diskursivt konstruerar den missgynnade som missgynnad eller ej missgynnad. Gradfrågor verkar inte vara relevant i deras resonemang. Ett sådant sätt är att relatera den missgynnades situation till någon annans situation – och då få den som sägs vara missgynnad att framstå som missgynnad eller inte. Exempelvis: Jag själv kanske är lönemässigt missgynnad om jag jämför min lön med kollegers ute i landet, men jag kan sägas vara gynnad om jag jämför min lön med de flesta andra människors lön. Så det beror på i vilket sammanhang jag sätter min situation.

Jag har också tagit bort HD-domarna från analysen eftersom dessa vid en närmare betraktelse snarare uttalade sig om graden av kränkning (vilket har betydelse för skadeståndets storlek) än om huruvida någon är diskriminerad eller inte. För att besvara den frågan ser man på andra saker än graden av missgynnande.

Vad är det då som är kvar?

Det är en fråga som inte är helt lätt att besvara, jag har inte riktigt hunnit dit att jag på något mer stringent sätt kan säga vilka slutsatser jag vill dra av materialet. Att gradfråga inte verkar vara relevant är ju i och för sig en slutsats (fast inte så intressant eftersom det bara var något jag ogrundat fick för mig skulle ha betydelse).

Något som däremot faktiskt är intressant, är att det är långt i från självklart vad som ska betraktas som ett missgynnande. För att säga vad som är ett missgynnande måste man jämföra med något annat. Det missgynnande vi talar om kan beskrivas som det vi inom socialpsykologin kallar för relativ deprivation. Det betyder att det väsentliga för om människor är nöjda eller inte är hur deras situation är i jämförelse med den situation de förväntat sig (jag har hittat studier som till och med visar att den relativa deprivationen är mer betydelsefull än den absoluta för människors hälsa, shit vad intressant!). Vad jag i avsnittet kan visa är hur gränserna för diskrimineringsbegreppet vidgas eller krymps beroende på vad det är man jämför med (not till mig själv: vilket gör Crawfords åttonde definition mycket problematisk).  Och att det ibland är andra människor man jämför med och ibland är det någon slags norm för vad som är en ”normalgod” situation.

Ett annat sätt att utvidga eller krympa fenomenet diskriminering (diskursivt alltså) är att koppla på eller koppla loss det från andra händelser. Exempelvis kan man säga att en irriterad blick från någon inte alls är något som skulle motivera att man kallar det för diskriminering, men om man kopplar ihop blicken med andra små missgynnande-händelser kan den te sig som en liten pusselbit i ett större mönster och således ses som diskriminering.

Nåja, detta får jag ägna mig åt att försöka skriva om nästa vecka. Nu är det fredag och dags att laga middag. För den som inte har något roligare för sig kan man roa sig med att se hur osammanhängande och slarvig texten fortfarande är i detta skede. Dock är detta som sagt ett helt planerat och förutsett stadium av arbetet. Så här ser texten ut just nu (obs att många fotnoter är bortklippta p.g.a. att jag inte än tagit ställning till etiska problem med att publicera alla källor, så jag är hellre litet för försiktig än tvärtom):

Hur mycket missgynnas offret?

Frågan om hur mycket offret måste missgynnas för att något ska kallas för diskriminering adresseras inte alls inom den forskningslitteratur jag funnit. Frågan ställs endast på de moraliska domänerna, d.v.s. politiska dokument, bloggar, diskussionforum och i domskäl.

Det är framförallt i två former kravet på ett visst mått av lidande kommer fram. Dels ser vi det i resonemang kring om någon annan person eller grupp drabbas som följd av antidiskrimineringsarbete. Om missgynnandet inte är så stort betraktas inte åtgärder mot diskriminering som motiverade. Dels kan vi se kravet på ett visst mått av missgynnande aktualiseras i frågor om hur stort missgynnandet ska vara för att klagandet på diskriminering ska ses som just klagande på diskriminering och inte som otillbörligt ”gnäll”. Är den missgynnade verkligen missgynnad eller är hon bara alltför känslig?

Ett sammanhang där frågan om graden av missgynnande aktualiseras är vid diskussioner om rimligheten av ett visst antidiskrimineringsarbete. Ett exempel på ett sådant uttalande kan vi se i en blogg från XXX [i], där författaren är emot ett förbud mot åldersdiskriminering.

Jag tycker inte att åldersdiskrimineringen kan sägas vara ett så stort problem att det motiverar ett ingrepp i samhällslivet från statens sida på det här viset.

Vi kan dock notera här att författaren inte säger att det inte rör sig om diskriminering, utan endast om att diskriminering är så pass liten att det inte motiverar den här typen av antidiskrimineringsarbete. Det finns således, inte helt förvånande, en tanke om att ju större problem, desto större ingrepp är motiverat.[ii]

Ett besläktat resonemang förs av många författare på den politiska högerkanten, där man är emot antidiskrimineringsarbete som påverkar andra grupper med motiveringen att det leder till diskriminering av andra grupper. Som resonemanget kring omvänd diskriminering:

Ibland funderar man på om den enda gruppens om är ok att diskriminera är heterosexuella vita män. Umeå universitet stoltserar nu med följande på sin hemsida:

”Sju kvinnliga forskare vid Umeå universitet får nu en chans att snabbare meritera sig till professorer. Det blir möjligt genom den satsning på kvinnliga forskare som beslutades förra hösten. 
Universitetsstyrelsen beslutade då att avsätta sammanlagt 27,5 miljoner kronor, 15 miljoner till ekonomiskt stöd för kvinnors professorsmeritering och 12,5 miljoner för rekrytering av kvinnliga gästprofessorer.”

Hur vore det om man avsatte 27,5 milj till att meritera universitetets forskare oavsett kön?[1]

Det här är ett ganska typiskt exempel på resonemanget; om en grupp gynnas är det på bekostnad av en annan grupp som då diskrimineras.

Sedan finns det författare som i stort sett förnekar att det finns diskrimineringsproblem, som detta debattinlägg där författaren menar att positiv särbehandling inte ska tillåtas eftersom det inte behövs med tanke på att Sverige har hunnit längre i jämställdhetsfrågor än andra länder:

Så länge vi tillåter genuspedagogikens amatörer yttra sig,så får vi framfallt desto fler som öppnar ögonen inför detta vansinne. Katrin Linna måhända tar sitt arbete på fullaste allvar men utkomsten av hennes värv blir likväl skrattrettande. Skall vi ÖVERHUVUDTAGET ta namnet ”positiv särbehandling” i våra munnar,vi som lever i ett land som åtminstone utåt sett förknippas som ett av de mest demokratiska och öppna samhällena?

Hallå Katrin Linna[2]! Vi tror på individen,oavsett kön,ursprung,sexualitet eller religiös härkomst!  Vi lever i ett Sverige anno 2010,som ligger århundratals i framförvikt om vi gör en internationell jämförelse och du ägnar skattesubventionerad tid till fjäderfäktning i den subtila världen av  kortsnaggade rabiatfeminister och allsköns ideologisk ohyra. Vi övriga ser,lever och känner i ett samhälle där INGEN skall känna sig förfördelad och vi accepterar det mesta,UTAN positiv särbehandling.[iii]1

Det kanske bör dock noteras här att citatet här egentligen inte ställer frågan om hur stort missgynnandet är. Istället går argumentationen ut på att det inte alls förekommer något missgynnande. Sådant ifrågasättande går att se i många sammanhang, som exempelvis hos XXX som talar om ”påstådd diskriminering av personer med invandrarbakgrund”.

Exempel: Jag förstår att SSU blir griniga när du de nu förlorat ett argument i integrationsdebatten, där de ständigt hänvisar till den påstådda diskrimineringen av invandrare [—].[iv] (hänvisar till en studie av organisationen ”Svenskt Närlingsliv”, (se http://www.svensktnaringsliv.se/material/pressmeddelanden/nya-uppgifter-om-invandrares-stallning-pa-svensk-arbetsmarknad_99274.html?utm_source=rss&utm_medium=rss&utm_campaign=rss, fil här) som visar att var man är född inte är avgörande för om man får jobb.

Liknande språkliga formuleringar, annat exempel:

Ja,det finns tydligen många exempel där de ”drabbade” vet precis vad de gör!. Sannolikt har de också med sig en färdigifylld blankett till DO![v]

Exemplen på uttalanden som går ut på att säga att någon inte är missgynnad trots att denna någon själv säger sig vara missgynnad finns det många av i materialet, speciellt i foruminlägg och bloggkommentarer.

Det kan vara svårt att skilja mellan när någon förnekar att det skett ett missgynnande och när någon säger att missgynnandet inte är tillräckligt stort för att det ska kallas för diskriminering. Frågan är i och för sig om det egentligen spelar någon roll i praktiken, d.v.s. när man ska avgöra om situationen för en grupp av personer är sådan att den bör rättas till genom antidiskrimineringsåtgärder. Det är möjligt att vi begreppsligt bör behandla det som att det krävs ett visst mått av missgynnande för vi ska uppmärksamma det som ett missgynnande.

I diskussionerna finns även många åsikter som går ut på att de som säger sig eller sägs bli diskriminerade egentligen inte är speciellt missgynnade. Exempel från debattforumet ”XXX”:

Ja går man omkring och tror att man hela tiden ska bli utsatt för rasism och att alla svenskar är rasister så analyserar man tillslut allt tills man hittar något belägg för rasism.[vi]

Ett annat exempel, som kommentar i en debatt på ett diskussionsforum, där den som startade debatten menade att skuldsatta personer diskrimineras i och med att de p.g.a. kommersiella företags kreditupplysningsrutiner inte kan få digital-TV. Ett kort och koncist svar kom längre ner på sidan:

Gnäll. gnäll, gnäll…

Betala och håll käften! [vii]

Just “gnäll” är ett återkommande epitet på diskussionforum när någon tycker att någon annan inte blivit så missgynnad att det kan sägas handla om diskriminering. Ett annat återkommande tema är att diskrimineringslagen utnyttjas för mycket:

Tycker att denna diskrimineringslag har börjat utnyttjas alldeles för mycket. Titt som tätt ropas det diskriminering, när invandrare från diverse olika länder inte får som de vill. Det kan vara allt från slöja till utländskt namn. De ropar ju det hela tiden och tar udden ur detta. Man bryr sig till slut inte ens om att ta reda fakta. Var det diskriminering eller inte…[viii]

Ett sätt att presentera situationen som att det inte rör sig om ett missgynnande kan vara att förändra jämförelsegruppen. Detta kan ses om vi jämför två artiklar som är i opposition mot varandra beroende på att jämförelsegruppen ändras. Den första artikeln är publicerad i Svenska Dagbladet. (Sherifay, et al., 2010) och innehållet en argumentation för att det är diskriminering när invandrare från länder utanför EU inte får rösta när invandrare från andra EU-länder får det och den ställer frågan om det är rimligt att på detta sätt utgå från att de som inte kommer från EU inte bör få ha lika mycket att säga till som de som kommer inifrån EU. I den artikel som argumenterar mot resonemanget i Svenska Dagbladet är svaret att detta inte är ett så stort problem: ”Det är inte så illa att utländska medborgare får rösta efter tre år i Sverige. Det är få länder på jorden där man har en sådan rättighet.”[ix] Här har alltså missgynnandet reducerats genom att man jämför med situationer där villkoren är ännu sämre – vilket förstås gör att situationen i själva verket ter sig som tämligen gynnsam.

Denna strategi används i flera sammanhang, t.ex. som i nedanstående blogg där en jämförelse mellan kvinnor på maktpositioner med män med dålig ekonomi och vårdnadstvister pekar mot slutsatsen att kvinnor inte är tillräckligt missgynnade för att kalla det diskriminering:

Det kan nog finnas kvinnor som tjänar sämre än män, men särskilt diskriminerade är dom inte heller. När Mona Sahlin talar om att få in fler kvinnor i bolagsstyrelser, tycker jag att det är ganska långt från diskriminering. För min egen del spelar det ingen större roll om den som ger mig sparken är man eller kvinna.

Vad media nästan aldrig pratar om är överskuldsatta och frånskilda pappor. Varför vet jag inte men så är det. Trots att vi uppenbarligen är utsatta för regelrätt dikriminering nämns vi inte. Jag skulle vilja kalla det dubbel diskriminering. [—][x]

Även om man i de ovanstående texterna inte alltid klart kan utläsa att debattörerna drar gränsen för vad som ska betraktas som diskriminering med hjälp av frågan om hur mycket den förtryckta lider leder diskussionen till slutsatser om vilka problem som är viktigare än andra att fokusera på, d.v.s. vilken diskriminering som bör åtgärdas. Den här typen av gränsdragning liknar i viss mån de operationella gränser som vi tidigare sett på, men drar gränsen något skarpare. Man går från att säga ”det här fokuserar jag på” till att säga att ”det här borde vi fokusera på”. Vi kan med andra ord börja se att det som tidigare tedde sig som en tudelning – fientlig utdefinition kontra operationellt fokus – möjligen kan vara bättre att beskriva som en skala med nyanser mellan de yttersta polerna.[3]

Exempel på sådana ”prioriteringsdiskussioner” kan vi se i de texter som handlar om huruvida västerländska kvinnor bör beskrivas som förtryckta eller inte. Förvisso handlar denna diskussion mer om förtrycksbegreppet än diskrimineringsbegreppet, men det är ändå relevant att se på eftersom syftet med studien är att ta reda på vad som betraktas som acceptabelt att inrymmas i antidiskrimineringsarbetet. Även om ordet är ett annat handlar diskussionen om de ”kärnfrågorna” (är någon missgynnad och beror missgynnandet på kategoritillhörighet)[4].

Ett typexempel på resonemang som bygger på att det är relevant att fråga sig hur mycket offret lider i jämförelse med andra förtryckta grupper hittar vi i en debatt på ”passagen.se” som handlar om huruvida svenska unga kvinnor kan sägas vara förtryckta. Diskussionen uppstod ur en artikel i en kvällstidning (Aftonbladet, 2009) som rapporterade om att en kommun förlikats i ett diskrimineringsärende efter att en anställd muslimsk kvinna med huvudduk avvisades från arbetsplatsen om hon inte tog av sig huvudduken. Diskussionen som fördes i kölvattnet av denna artikel handlade till en början om huruvida det var rimligt att kommunen skulle betala till kvinnan för att de inte låtit henne skyla sig med slöja, men gled så småningom över till att handla om frågan om man även kunde säga att kvinnor i andra situationer var förtryckta. Kursändringen i diskussionen kom med följande inlägg:

Hur kommer det sig att du reagerar på att kvinnor måste skyla sig. Men inte har nån åsikt om vad vår kultur innebär för tjejer.

Typ skönhetsoperationer, anorexi, måste vara sexig mm.
Höll på att glöma generande hårväxt, generande för vam kan man undra.;)[xi]

Efter en stunds diskussion kring vad diskussionen egentligen ska handla om kommer ett inlägg där frågan om graden av lidande kommer in. En av debattörerna skriver:

Ja, det förekommer att i vårt västerländska samhälle att kvinnor och män svälter sig. De får anorexia, stoppar in silikon och bär plagg de inte vill. Absolut. Men detta är inga tvång.

Det är inget tvång att använda stringtrosor. Jag blir inte stenad om jag inte skaffar anorexia. Jag blir inte utsatt för hedersvåld om jag bär mormorstrosor istället för string. Jag får inte femtio piskrapp om jag inte sminkar mig. [xii]

Just stringtrosor kontra slöja och stening är ett tema som även förekommer på andra diskussionsforum som nav för diskussionen om man kan tala om förtryck av västerländska kvinnor. Som exempelvis i detta meningsutbyte på forumet ”Loading”:

[Citerat tidigare inlägg:] Låt oss ta en titt på vårt eget samhälle. Den idealiserade bilden av kvinnan är en sexsymbolen iklädd underkläder. Är inte det kvinnoförnedrande? Ska vi förbjuda stringtrosor?

[Svar på citatet:] Ingen tvingar någon att bära stringtrosor, ingen svensk kvinna hängs eller stenas till döds om hon bär stringtrosor.[xiii]

Vad kan vi då dra för slutsatser av det ovanstående?

Jag tror att det centrala i det ovanstående kan sammanfattas med följande punkter:

[Gå igenom det ovanstående för att fånga upp punkter som kan systematiseras och sedan föras in i det fortsatta resonemanget. Kanske kan det också fylla funktionen att se hur jag ska strukturera det ovanstående, just nu känns det rätt rörigt. Här har vi punkterna efter genomgången:]

  • Antidiskrimineringsarbete ingriper ibland för mycket i andra människors liv så att det blir omvänd diskriminering.
  • Antidiskrimineringsarbete behövs inte eftersom vi har ett jämställt samhälle. (jämförelse med andra samhällen)
  • Det spelar ingen roll var man är född, det är inte missgynnande. (förnekande)
  • Det gnälls för mycket, diskrimineringslagen utnyttjas för mycket. (Underförstått: vi behöver inte arbeta mot diskriminering). Det är inte diskriminering, det är gnäll.
  • Om man jämför med en annan grupp förstår man att kvinnor/invandrare inte är diskriminerade. Andra är mer diskriminerade och dessa bör vi arbeta för att inte missgynna. Ett sätt att reducera missgynnandet är alltså att förändra jämförelsegruppen. Andra bör prioriteras.
  • Västerländska kvinnor i Sverige är inte lika förtryckta som muslimska kvinnor som måste bära slöja och lyda sin man. Om man jämför med en mer förtryckt grupp blir icke-diskrimineringen tydlig.

Egna noteringar inför det fortsatta arbetet:

Relatera till Crawfords resonemang om att diskriminering bör vara vad man kan säga är vanligen orättvist (Crawford, 2001). Ev. kan Crawford-resonemanget flyttas till frågeavsnitt två om det inte passar ihop med empirin här.Proportionalitet i förhållande till insatser som görs för att motverka diskriminering.(typexempel: positiv särbehandling på arbetsmarknaden)

Det jag vill få fram här är att det finns olikheter i vad man ser som diskriminering där det ibland inte behövs så mycket missgynnande, medan det ibland behövs mer. Det kan därför uppstå konflikter mellan sådana som t.ex. talar om subtil diskriminering och sådana som mest säger att det är gnäll i jämförelse med andra. (det har jag inte alls fått fram än, jag måste sätta gnäll-citaten i relation till subtil-citaten för att visa det)

Sedan vill jag också i samband med det säga att det kan vara uppvisande av mönster som gör att man ser även små händelser som diskriminering. Här kan jag sätta ihop citat som pekar på mönster med citat som säger att folk blir överkänsliga och vill se diskriminering överallt.  Detta kan relateras till de vetenskapliga studier som pekar på att ökad identifikation med den underprivilegierade gruppen leder till ökad uppmärksamhet på diskriminering. Slutsatsen där blir att det kan behövas ett ihopkopplande av små delar för att kalla även ”svaga” missgynnanden för diskriminering.

En annan poäng kan vara att det inte går att besvara frågan om missgynnandet är tillräckligt stort utan att relatera situationen till hur situationen är för någon annan. Det är inte alls något objektivt-i-sig vad som är missgynnande, det är i relation till förväntningar.  Och dessa förväntningar baseras på hur det är för andra, vad som betraktas som normalt (kan koppplas till relativ deprivation – det finns inget sådant som absolut deprivation, se kritiken i Brown). Se Leach om hur uppfattad relativ deprivation är viktigare för att förutse att något uppfattas som orättvist än absolut deprivation (Leach, Iyer, & Pedersen, 2007). Se även om symbolisk rasism (Sears & Henry, 2003; Tarman & Sears, 2005).

Här kan det möjligen vara relevant att koppla på utsagorna som diskursivt stärker diskrimineringsoffrets position, möjligen även konspirationsteoretikernas resonemang om De Onda Muslimerna samt Den Lättlurade Eliten. Samt De Onda Feministerna (i synnerhet de kortsnaggade radikalfeministerna). Kolla bara så att jag inte därigenom inkräktar på något annat analys-avsnitt.

Strukturproblem: Nästa avsnitt ska handla om frågan om offret är svagt (med koppling till om man valt diskrimineringssituationen själv). Till detta avsnitt hör också resonemang om hur stark förövaren beskrivs som (exempel: monopolställning och myndigheter).  Kanske bör jag för strukturens skull inte koppla in diskrimineringsoffrets generella styrka med lidandegradsfrågan utan istället dra trådar endast från lidandegradavsnittets slutsatser?

Ja, så gör jag. Jag kan kasta iväg en tråd från lidandegradavsnittet som flaggar för att frågorna om offrets generella styrka kommer att behandlas i nästa avsnitt så att läsaren inte behöver undra över varför jag inte tar upp det.


[2] Katri Linna var diskrimineringsombudsman vid tidpunkten för inlägget.

[3] Det är möjligt att jag inte borde ta in detta resonemang här eftersom det kan distrahera läsaren bort från det centrala. På ett sätt vore det mest rimligt att läggadetta i ett för-avsnitt där jag tar upp hur materialet kommer att analyseras. Dock är det ju på sätt och vis ett resultat av mötet med empirin, vilket gör att det inte är helt självklart att beskriva detta som en teoretisk utgångspunkt. Fast jag kan ju i det för-avsnittet säga något om att skalan visade sig i empirin.

[4] Det är möjligt att det här resonemanget borde flyttas till metodavsnitt eftersom det aktualiseras i flera avsnitt och jag inte gärna kan upprepa det varenda gång det behövs.

Notera också i metodkapitlet att jag inte ger URL-referenser till bloggarna och diskussionsinläggen eftersom de kan betraktas som mer privata och jag inte vill hänga ut någon speciell person.

Slutnoter:

[ii] Nu klipper jag bort den här textsnutten, den hamnar aldrig rätt. Får se om jag tar in den någon annanstans senare: Ett likartat resonemang kan vi finna inom juridiken, som i det fall från HD där det inte ifrågasattes om det skett diskriminering, men man menade att den kränkning som offret utsatts för inte var så stor att något större skadestånd skulle kunna bli aktuellt. Fallet handlade om en grupp personer som gjorde en undersökning om det förekom etnisk diskriminering vid entréerna till barer och restauranger:

Genom att vägras inträde till  […] har D.D., H.H., C.A. och H.A. utsatts för diskriminering av sådant slag som normalt medför rätt till ersättning för kränkning. Vid en bedömning av graden av kränkning måste emellertid tillmätas betydelse att de försatt sig i den angivna situationen uteslutande i syfte att genomföra en undersökning. Även om syftet med undersökningen varit fullt legitimt, kan den som under dessa förhållanden utsätts för den mer eller mindre förväntade diskriminerande handlingen typiskt sett inte i objektiv bemärkelse anses ha drabbats av en lika allvarlig kränkning som någon som annars utsätts för samma gärning. Likväl kan det inte bortses från att D.D., H.H., C.A. och H.A. faktiskt har utsatts för diskriminering. [tidigare fotnot: Exemplet kanske inte så väl valt, jag vill hellre ha något som tar upp jämförbarhet. Fast då kommer man å andra sidan mer in på de resonemang som förs för att avgöra orsaken – d.v.s. om personen har en sämre situation än andra i jämförbara situationer. Då handlar det inte om graden av missgynnande, utan vad missgynnandet beror på. Fast kanske (och det kan ju vara en poäng att föra fram) kan det vara svårt att avgöra grad av missgynnande utan att jämföra med någon!] [ii][ii]

Även här handlar således inte resonemanget om den yttre gränsen utan om den positiva åtgärden, i detta fall skadestånd, är rimlig.

[v] Kommentar till blogg som handlade om att en romsk kvinna flyttade efter att hon trakasserats av sin hyresvärd och att värden sedan stämdes av DO som kräver 100 000 kronor i skadestånd.

 

 

 

 

Publicerat i Uncategorized | Märkt , | Lämna en kommentar

Rörigt rörigt rörigt

Har idag arbetat med texten till det kapitel som jag gjorde dispositionsutkast till igår. Det blir rörigt och jag känner mig plötsligt osäker på vad jag vill säga. Och ska jag inte ändå integrera resonemangen med nästa avsnitt, det som ska handla om i vad mån diskrimineringsoffret själv valt situationen? Å ena sidan vill jag hålla isär för att göra strukturen tydlig, å andra sidan känns det som att slita isär två siamesiska tvillingar. Är delarna ändå inte delar av samma sak? Gnnnnn…..

Hur lösa denna Gordiska knut?

Kanske är det dags att börja laga middag och se om den trasslat upp sig själv när jag återvänder till arbetet imorgon? Hm. Det verkar som en bra idé.

Publicerat i Uncategorized | Märkt , | Lämna en kommentar

Jaha, så är det dags att börja med utkast till nytt kapitel

Så har jag nu börjat knåpa på nästa avsnitt i analysen av empirin. Än så länge har jag bara hunnit med ett grovt utkast till struktur. Imorgon eller senare idag ska jag börja med själva texten (får se hur mycket jag orkar idag, jag har ont i halsen och feber, stackars stackars mig), men jag tror att kapitlet ska ha följande form (det fortsatta slipandet på förra kapitlet skjuter jag framför mig, vill få mer tidsdistans till det):

Hur mycket måste offret lida för att det ska kallas för diskriminering?

Frågan om hur mycket offret måste lida adresseras inte alls inom den forskningslitteratur jag funnit. Däremot kommer det fram i resonemang i bloggar och på diskussionsforum. I viss mån även i domar.

Det är framförallt i två former kravet på ett visst mått av lidande kommer fram:

  • Proportionalitet i förhållande till insatser som görs för att motverka diskriminering.(typexempel: positiv särbehandling på arbetsmarknaden)
  • Proportionalitet i förhållande till andra missgynnade: när man argumenterar för att andra lider mer och att fokus på de som inte lider så mycket indirekt leder till missgynnande av dem som lider mer. (typexempel: kvinnor, muslimer och homosexuella kontra den heterosexuella mannen med dålig ekonomi).

Dock hör de två ovanstående ihop och kan nog logiskt integreras med varandra eftersom det man ser till när man jämför graden av lidande med insatsen är i vilken grad insatsen medför ett missgynnande av någon annan).

Sedan finns en till variant:

  • Klagomål på människor som man tycker gnäller för mycket. Ibland anförs här jämförelse med andra grupper som lider mer (exempel: kulturellt tvång att bära stringtrosor kontra tvång att bära slöja – det senare leder till större lidande).

Fundering till mig själv: Här kan det möjligen vara relevant att koppla på utsagorna som diskursivt stärker diskrimineringsoffrets position, möjligen även konspirationsteoretikernas resonemang om De Onda Muslimerna samt Den Lättlurade Eliten. Samt De Onda Feministerna (i synnerhet de kortsnaggade radikalfeministerna). Kolla bara så att jag inte därigenom inkräktar på något annat analys-avsnitt.

Strukturproblem som uppstår i så fall: Nästa avsnitt ska handla om frågan om offret är svagt (med koppling till om man valt diskrimineringssituationen själv). Till detta avsnitt hör också resonemang om hur stark förövaren beskrivs som (exempel: monopolställning och myndigheter).  Kanske bör jag för strukturens skull inte koppla in diskrimineringsoffrets generella styrka med lidandegradsfrågan utan istället dra trådar endast från lidandegradavsnittets slutsatser?

Slutsats: Ja, så gör jag. Jag kan kasta iväg en tråd från lidandegradavsnittet som flaggar för att frågorna om offrets generella styrka kommer att behandlas i nästa avsnitt så att läsaren inte behöver undra över varför jag inte tar upp det.

Skillnaden mellan dessa två är i första hand vem man jämför med: de som indirekt missgynnas av antidiskrimineringsarbete, eller de som tänks ha mer rejäla skäl att känna sig missgynnade.

(Ibland lyfts det fram att diskrimineringen varat över tid och funnits i många olika sammanhang, men det tror jag snarast används för att visa allvaret i diskrimineringen än för att avgöra om det alls ska kallas för diskriminering eller inte – d.v.s. för att motivera antidiskrimineringsarbete.)

Används detta som uteslutandestrategi? Genom att vi här kan se fientliga begreppsgränser (den som inte missgynnas tillräckligt mycket ska inte sägas vara diskriminerad) kan denna fråga användas för att utesluta en del antidiskrimineringsarbete.

Den generella bild jag får är dock att själva begreppsgränsen inte begränsas av denna fråga: Det kan vara diskriminering även om missgynnandet är litet.

Det som däremot kan begränsas är nästa steg: Vilken diskriminering som ses som rimlig att åtgärda. Det är alltså bilden av antidiskrimineringssarbetet som påverkas av om frågan om offrets grad av lidande ställs, inte bilden av diskriminering i sig.

 

Publicerat i Uncategorized | Märkt , | Lämna en kommentar

Ny version, inför nästa läsning ”för hand”

Här är den nya versionen av kapitlet, för att på måndag (eller hm… på onsdag mer troligt) få en ny genomgång med hjälp av papper och penna. Jag TROR inte att jag kommer att våndas fullt lika mycket som jag gjorde över förra versionen, men man vet aldrig.

Resten av dagen ska jag ägna mig åt att knåpa fram strukturen för nästa kapitel.

Uppfattar sig den diskriminerade själv som diskriminerad?

Här har vi en punkt som alla tycks vara överens om, även om de dock ibland gör litet olika i praktiken. Medan det för en del av författarna är oväsentligt om den missgynnade själv uppfattar sig vara diskriminerad, ingår det i den operationella definitionen för andra. Som vi ska se finns det i materialet inga uttalade konflikter kring om det ska vara relevant att ta hänsyn till detta, men om man tänker en smula bortom vad som sägs går det att se en möjlig källa till problem. Vi återkommer dock till de möjliga problemen längre fram och börjar istället med att se på variationerna i hur man talar om diskriminering.

Exempel på ett förutsättande av att det finns ett medvetet offer ser vi inom rättsväsendet. Om det inte finns någon enskild person som upplever sig ha varit utsatt för diskriminering kommer ingen att väcka talan; det måste finnas någon enskild person som vill frågan om diskriminering rättsligt prövad.[1]

Det här innebär inte att man inom juridisk diskurs principiellt avvisar definitioner som inkluderar former av diskriminering som offret inte är medvetet om, men det är inte något som ingår i den juridiska operationaliseringen av begreppet. När människor talar om det juridiska diskrimineringsbegreppet är det således ett begrepp som bara täcker en del av vad man tänker sig vara helheten.

En i ett här avseendet liknande operationellt fokus finner vi även inom en del forskning. Ett exempel på sådan är studier som tittar på diskrimineringens effekter på individen, t.ex. på människors hälsa. Även här är det just den diskriminering som upplevs och definieras så av offret som är avgörande. Grundresonemanget i dessa studier är att uppfattad diskriminering skapar stress som påverkar hälsan direkt eller indirekt; ohälsan blir således en respons på en för offret stressande situation[2]. Inte heller här finns något principiellt avvisande av diskriminering som offret är omedvetet om, det rör sig endast om ett operationellt fokus. Detta syns bland annat i att man här talar om perceived discrimination och således begreppsligt visar att det endast är en viss typ av diskriminering man talar om, d.v.s. att man gör en operationell avgränsning som ändå håller det öppet för att diskriminering kan vara något mer.

Av en genomgång av de tio senaste forskningsartiklarna om diskriminering i en databassamling hos CSA[3] kan vi se att definitionerna varierar med avseende på offermedvetenhet. I tre av studierna har man ett operationellt fokus på självupplevd diskriminering[4], i fyra av artiklarna inkluderas även diskriminering oberoende av offrets medvetenhet[5] och i tre av artiklarna går det inte att utläsa[6]. Genomgående är dock att ingen av studierna drar en principiell gräns som sätter upp offrets medvetenhet som ett nödvändigt kriterium för att tala om diskriminering. Även om medvetenhet utgör ett operationellt fokus, utgör det inte i något av fallen en principiell gräns.

Det verkar med andra ord som att det vanligaste inom forskningen är att se uppfattad diskriminering som endast en del av ett större diskrimineringsbegrepp, ibland med en påkoppling av begrepp för falskt medvetande för att hantera den motsägelse som uppstår i det fall man å ena sidan hävdar att det föreligger diskriminering i en objektiv mening, men offret å sin sida förnekar att han eller hon är diskriminerad.

Det kan vi se i den s.k. attributionsforskningen, d.v.s. studier som tittar på i vad mån människor uppfattar något som diskriminering eller ej. En tidig och inflytelserik artikel på området skrevs 1984 av Faye Crosby, The denial of personal discrimination. Här är det tydligt att Crosby utgår från ett diskrimineringsbegrepp som inkluderar diskriminering som inte definierats som detta av offret. Här visar hon hur hon ser på diskrepansen mellan kvinnans syn på i vad hon kvinnor som grupp är diskriminerade och kvinnans syn på om hon själv är diskriminerad:

The major premise states; ”Women are discriminated against.” The minor premise states: “I am a woman.” But instead of the expected conclusion (“therefore, I am discriminated aginst”), women seem to say, “Phew, that was a close call.” Such reasoning smacks of denial[7].

Att forskarvärlden inte tycks kräva offrets medvetenhet bekräftas också av den genomgång av sätt att mäta arbetslivs- och arbetsmarknadsdiskriminering som görs av Justus Veenman[8]. De sätt som används för att mäta diskriminering kan grovt delas in i fyra kategorier och endast en av dessa utgår från offrets egen definition.

En första metodkategori är statistisk analys av observationsdata. Metoden går i princip ut på att i ett första steg iaktta skillnader mellan olika grupper, t.ex. löneskillnader mellan män och kvinnor. Därefter konstanthålls en rad tänkbara oberoende kontrollvariabler som t.ex. kvalifikationsnivå, yrkeserfarenhet och ålder. Det som sedan återstår av den ursprungliga skillnaden efter att man på detta sätt tagit hänsyn till möjliga förklaringar blir en oförklarad rest som tänks förklaras av diskriminering. Detta förfarande har ingen som helst koppling till huruvida de diskriminerade individerna själva uppfattar sig vara diskriminerad. Så länge missgynnandet inte kan ges en rimlig förklaring är det att betrakta som orsakat av diskriminering.

En annan typ av mätmetod kan ses i studier där diskriminering mäts genom att studera beteendet hos den som kan tänkas diskriminera. Exempelvis genom att göra etnografiska observationer av anställningsintervjuer, eller vad som kallas paired testing. I dessa skickas två identiska ansökningshandlingar in för en tjänsteutlysning, där det enda som skiljer handlingarna åt är variabeln för diskrimineringsgrund, till exempel namnet på den arbetssökande som då formuleras så att det ger information om etnicitet. Som synes är även denna metod helt oberoende av offrets upplevelse av situationen; i fokus står endast beteendet hos den som kan tänkas diskriminera.

En tredje metodkategori som är oberoende av offrets upplevelse är attitydstudier, exempelvis genom enkäter, vinjettstudier eller laboratorieexperiment som tänks mäta rasism, sexism etc. Inte heller här ligger fokus på offrets egen definition av situationen.

Sedan förekommer slutligen också vad Veenman kallar ”offerforskning”, där man utgår från offrets egen definition av situationen. Här frågar man individen själv om hon eller han har upplevt diskriminering. Veenman konstaterar att även om denna metod är fruktbar för att fånga in effekter av uppfattad diskriminering, är det en otillförlitlig metod om vi vill säga något om förekomst av faktisk diskriminering[9] – där ”faktisk diskriminering” sålunda förstås som diskriminering offret inte nödvändigtvis är medveten om.

Summa summarum: I det diskrimineringsbegrepp som vi hittills tittat på är offrets egen situationsdefinition inte relevant på principiell nivå, endast vid en del operationella avgränsningar.

Det ovanstående har dock endast handlat om definitioner som stått att finna i vetenskapliga artiklar, hur är det då med de definitioner som kommer till uttryck på andra arenor?

I de diskussioner som förekommer på bloggar och diskussionfora ser det ut ungefär likadant. Även om många av diskussionerna utgår från situationer där någon enskild individ uppfattat sig vara diskriminerad beror detta snarare på att diskussionerna oftast initieras av en personlig upplevelse som motiverar skrivandet än på att man i sitt diskrimineringsbegrepp kräver att det ska finnas ett medvetet offer. Även här rör det sig om operationellt fokus, inte om principiell gräns.

Det förekommer dock talare som trycker på vikten av att göra offer medvetna om att det förekommer diskriminering. Svenska RödaKorset skriver i en kursplan för sin kurs ”Agera utan att diskriminera” att ett kursmål är att medvetandegöra om strukturell diskriminering[10]. Skolverket har ett likartat kursmål i en kursplan för en kurs om mobbning, kränkande behandling och diskriminering, där man skriver att ett mål är att ”medvetandegöra hur diskriminering kommer till uttryck i skolan”. [11]

Det finns också texter som mer direkt riktar sig till möjliga offer för diskriminering, som i tidningen Metro som listar tänkbara diskriminerande situationer under rubriken ”Så kan du diskrimineras i rekryteringen”[12]. En liknande ansats kan vi se hos ”UMO din ungdomsmottagning på nätet” som beskriver olika situationer som kan tänkas vara diskriminering[13]. Ett sätt att göra offer medvetna om diskriminering kan vara att tillhandahålla information som gör diskriminering synlig. Exempelvis kan vi se detta hos Vänsterpartiets ungdomsförbund som vill att information om löner ska bli allmänt tillgänglig för att enskilda ska veta om de har lägre lön än andra.[14]

Även om man således ser medvetandegörande som viktigt för att ytterligare motivera eller stärka antidiskrimineringsarbetet, betraktas det emellertid inte alls som en nödvändig komponent. Snarast kan vi se exemplen som operationella fokus tänkta att underlätta det fortsatta diskrimineringsarbetet.

Vi har således på alla studerade arenor ett i detta avseende principiellt öppet begrepp, men med viss stängning genom operationella fokuseringar. Vad får då detta för konsekvenser? Spelar det någon roll?

Vad kan vi då dra för slutsatser av detta?

Även om det inte finns några uttalade konflikter kring denna punkt kan det förstås uppstå problem som följd av situationer där man oreflekterat endast fokuserar på diskriminering där det finns ett medvetet offer. Med den snävare definitionen av diskriminering – där medvetenhet krävs – finns risk för att beteenden som av andra uppfattas som diskriminering inte adresseras, vilket kan beskrivas som ett validitetsproblem.

Vad är det då som utesluts? I det empiriska materialet förekommer diskussion kring tre typer av diskriminering som lätt hamnar ur sikte om man endast ser till diskriminering med medvetna – strukturell diskriminering, subtil diskriminering och diskriminering som uppfattas som legitim.

Vid strukturell diskriminering är det ofta svårt för den enskilda individen att uppfatta ett missgynnande eller att ett missgynnande beror på offrets (tänkta) identitet. Exempelvis kan det vara svårt för någon att upptäcka att hon eller han har lägre lön än andra om lönebilden på en arbetsplats inte är offentlig. Det kan kräva ett underlag på aggregerad nivå för att få syn på missgynnande respektive orsak till missgynnande, som Vänsterungdomarna pekade på.

Även subtil diskriminering kan vara svår att få syn på för individen, av ungefär samma skäl som vid strukturell diskriminering. Det kan vara först när ett generellt mönster kan iakttas som det går att säkert säga om det rör sig om diskriminering eller om det finns andra förklaringar. Det kan till och med vara svårt att säga att det man varit med om är ett missgynnande. Kanske var det bara jag själv som hade orealistiska förväntningar? Det finns flera forskare som menar att det är viktigt att även inkludera den här formen av diskriminering i antidiskrimineringsarbete, och lyfter då fram att subtil diskriminering kan utgöra ett större hot mot individens psykiska hälsa än öppen diskriminering. Dels kan detta förklaras genom att individen upplever en högre grad av osäkerhet och frustration än vid öppen diskriminering, dels genom att individen kan komma att lägga skulden för missgynnandet på sig själv.[15] Många studier visar att när individen är medveten om generella mönster av diskriminering mot en grupp hon identifierar sig med ökar hennes benägenhet att uppfatta en enskild negativ händelse som diskriminering[16], vilket visar på betydelse av en helhetsbild för att uppfatta subtil diskriminering.

Sedan har vi också diskriminering som uppfattas som legitim av offret, det vill säga, att individens och gruppens lägre sociala status uppfattas som helt i sin ordning[17]. Det kan handla om att individen föreställer sig att kategorin hon tillhör presterar sämre än personer från en mer gynnad kategori[18]. Det kan även handla om att individen själv ser sig som underlägsen andra och därmed inte ser missgynnandet orsakat av kategoritillhörigheten som sådan utan av personliga egenskaper som hänger samman med kategoritillhörigheten. I sådana fall kan vi se att ett sådant resonemang förutsätter att individen tänker sig att hennes egenskaper faller utanför spannet för vad som ska betraktas som acceptabel individuell variation – det vill säga, att hon avviker så pass mycket från normen att hon inte längre är jämförbar med andra[19], det vill säga, att det är relevant och legitimt att ge sämre villkor för personer som besitter dessa egenskaper. Av andra skäl – som vi ska komma in på i andra avsnitt – kan det finnas olika uppfattningar om huruvida detta ska räknas som diskriminering eller inte, här kan vi nöja oss med att konstatera att diskriminering som uppfattas som legitim av offret hamnar ur blickfånget i de fall man inte inkluderar offeromedveten diskriminering.

Om man i det praktiska arbetet mot diskriminering endast utgår från diskriminering som uppfattats av offret själv kommer man således att endast få tillgång till en liten del av vad som brukar betraktas som diskriminering. Ett antidiskrimineringsarbete som har god validitet i förhållande till vad som betraktas som diskriminering bör därför även rikta sig mot diskrimineringsformer som inte enkelt kan uppfattas av den enskilde.

En intressant fråga, som möjligen hamnar något vid sidan av ovanstående resonemang, är också vem som ska ha tolkningsföreträde. Om en person inte upplever sig vara diskriminerad, är det då rimligt att ändå hävda att hon blivit diskriminerad? Även om materialet inte innehåller några sådana konflikter om tolkningsföreträde visar det indirekt på att sådana är möjliga.

Vi behöver inte gå längre än till citatet från Crosby som nämndes tidigare för att upptäcka möjligheten att individen kan tänkas förneka att det förekommit diskriminering. Även andra forskare är inne på samma spår; det finns en mängd studier om vad som minskar människors benägenhet att se sig som diskriminerade.

De förklaringar till förnekandet som ges handlar inte bara om att individen inte har information som ger henne möjlighet till en bild av helheten och sin egen plats i den utan går längre in i individen. Många studier resonerar i termer av att människor skyddar sin självbild genom att förneka personlig diskriminering, bland annat genom att skydda föreställningen att de själva har kontroll över situationen[20]. Även individens behov av att höra ihop med andra kan vara en förklaring[21]

En annan typ av förklaring som har givits till varför en del människor inte uppfattar sig bli diskriminerade är att individens tro på en rättvis värld påverkar hennes sätt att uppfatta situationen. En individ som i högre grad föreställer sig världen som en rättvis plats har en mindre benägenhet att reagera aggressivt på en negativ händelse än en individ som inte har denna föreställning[22]. Likaså indikerar en del studier att kvinnor som tror att meritokrati råder i lägre grad än andra tenderar att uppfatta sig bli diskriminerade[23].

Med andra ord, det finns många studier som tyder på att förklaringen till att en individ inte uppfattar sig vara diskriminerad kan vara en helt annat än att individen i en objektiv mening inte kan sägas vara diskriminerad.

Det här torde inte vålla några problem så länge diskussionen handlar om skeenden på makronivå. Det är först när resonemangen rör konkreta individer som berörs mer direkt av antidiskrimineringsarbete som risken för fientliga avvisanden av det vidare begreppet blir mer överhängande. Det är inte helt otänkbart att en utsaga om att någon är diskriminerad möts av en irriterad protest – Jag är inte alls diskriminerad!

Ur exempelvis ett attributionsforskningsperspektiv kan detta te sig som ännu en form av förnekande, medan det ur den förment diskriminerade individens perspektiv kan uppfattas som en protest mot den andres okunnighet om situationen eller till och med mot ett arrogant icke-lyssnande.

Det är således inte en helt okomplicerad fråga, eftersom ett oreflekterat uteslutande av offeromedveten diskriminering såväl som ett brett begrepp som inkluderar offeromedveten diskriminering kan medföra validitetsproblem: När vi arbetar mot diskriminering, missar vi väsentliga former av diskriminering? Eller har vi ett så brett begrepp att vi riskerar att köra över de vi vill hjälpa?

Referenser

Bègue, Laurent and Muller, Dominique (2006) Belief in a just world as moderator of hostile attributional bias. British Journal of Social Psychology, 45, pp,117-126.

Brown, C. S., Bigler, R. S., & Chu, H. (2010). An experimental study of the correlates and consequences of perceiving oneself to be the target of gender discrimination.Journal of Experimental Child Psychology, 107(2), 100-117.

Carvallo, Mauricio and Pelham, Brett W. (2006) When Fiends Become Friends: The Need to Belong and Perceptions of Personal and Group Discrimination. Journal of Personality and Social Psychology, vol. 90, No. 1, pp. 94-108.

Costigan, C. L., Hua, J. M., & Su, T. F. (2010). Living up to expectations: The strengths and challenges experienced by chinese canadian students. Canadian Journal of School Psychology, 25(3), 223-245.

Crosby, Faye (1984) The denial of personal discrimination. American Behavioral Scientist, vol. 27, no. 3, pp.371-386.

Deng, S., Kim, S. Y., Vaughan, P. W., & Li, J. (2010). Cultural orientation as a moderator of the relationship between chinese american adolescents’ discrimination experiences and delinquent behaviors. Journal of Youth and Adolescence, 39(9), 1027-1040.

Foster, Mindi D. and Tsarfati, E. Micha (2005) Personality and Social Psychology Bulletin, Vol. 31, No. 12, pp.1730-1738.

Garcia, D. M., Schmitt, M. T., Branscombe, N. R., & Ellemers, N. (2010). Women’s reactions to ingroup members who protest discriminatory treatment: The importance of beliefs about inequality and response appropriateness. European Journal of Social Psychology, 40(5), 733-745.

Gibbons, F. X., Etcheverry, P. E., Stock, M. L., Gerrard, M., Weng, C., Kiviniemi, M., & O’Hara, R. E. (2010). Exploring the link between racial discrimination and substance use: What mediates? What buffers? Journal of Personality and Social Psychology, Advance online publication. pp.1-17.

Hwang, S. K., & Charnley, H. (2010). Making the familiar strange and making the strange familiar: Understanding korean children’s experiences of living with an autistic sibling. Disability and Society, 25(5), 579-592.

Jost, John T., Pelham, Brett W., Carvallo, Mauricio R. (2002) Non-conscious forms of system justification: Implicit and behavioral preferences for higher status groups. Journal of Experimental Social Psychology, 38, pp.586-602.

Kressin, Nancy R., Raymond, Kristal L., Manze, Meredith (2008) Perceptions of Race/Ethincity-Based Discrimination: A review of Measures and Evaluation of Their Usefulness for the Health Care Setting. Journal of Health Care for the Poor and Underserved, vol. 19, No. 3, pp.697-730.

Lindholm, Richard (2010) Så diskrimineras du som arbetssökande. Metro, publicerad 2010-11-26. http://www.metro.se/metrojobb/sa-diskrimineras-du-som-arbetssokande/Objjkz!73681/, hämtad 2011-03-25.

Major, B., Quinton, W. J., & McCoy, S. K. (2002). Antecedents and consequences of attributions to discrimination: theoretical and empirical advances. In M. P. Zanna (Ed.), Advances in experimental social psychology (pp. 251–330). San Diego: Academic Press.

Major, Brenda, Quiton, Wendy J. and Schmader, Toni (2003) Journal of Experimental Social Psychology, 39, pp.220-231.

Medvedeva, M. (2010). Perceived discrimination and linguistic adaptation of adolescent children of immigrants. Journal of Youth and Adolescence, 39(8), 940-952.

Mendoza-Denton, Rodolfo, Downey, Geraldine, Purdie, Valerie J., Davis, Angelina, Pietrzak, Janina (2002) Sensitivity to Status-Based Recection: Implications for African American Students’ College Experience. Journal of Personality and Social Psychology, Vol. 83, No., 4, pp.896-98.

Niesen, P. (2010). Political party bans in Rwanda 1994-2003: Three narratives of justification. Democratization, 17(4), 709-729.

Noh, Samuel, Kaspar, Violet and Wickrama, K.A.S. (2007) Overt and Subtle Racial Discrimination and Mental Health: Preliminary Findings for Korean Immigrants. American Journal of Public Health, vol. 97, no.7, pp.1269-1274.

Operario, Don and Fiske, Susan T. (2001) Ethnic Identity Moderates Perceptions of Prejudice: Judgement of Personal Versus Group Discrimination and Subtle Versus Blatant Bias. Personality and Social Psychology Bulletin, Vol. 27, No. 5, pp.550-561.

Pascoe, Elisabeth A. & Smart Richman, Laura (2009) Perceived Discrimination and Health: A Meta-Analytic Review. Psychological Bulletin, vol. 135, no. 4, pp.531-554.

RödaKorset (2010) Agera utan att diskriminera – en distanskurs om integration. http://www3.redcross.se/templates/Page____14368.aspx, hämtad 2011-03-25.

Rüsch, Nicolas, Corrigan, Patrick W., Wassel, Abigail, Michaels, Patrick, Larson, Jonathon E, Olschewski, Manfred, Wilkniss, Sandra and Batia, Karen (2009). Self-stigma, group identification, perceived legitimacy of discrimination and mental health service use. The British Journal of Psychiatry, no195, pp.551-552.

Ruggiero, K. M., & Taylor, D. M. (1997). Why minority group members perceive or do not perceive the discrimination that confronts them: The role of self-esteem and perceived control. Journal of Personality and Social Psychology, 72(2), 373-389.

Schmader, Toni, Johns, Michael, Bqruissau, Marchelle (2004) The Costs of Accepting Gender Differences: The Role of Stereotype Endorsement in Women’s Experience in the Math Domain. Sex Roles, Vol. 50, No. 11/12, pp. 835-850.

SFS 2008:567.

Skolverket (2010) Mobbning, kränkande behandling och diskriminering – skolpraktik och forskningsperspektiv. http://www.skolverket.se/sb/d/2473, hämtad 2011-03-25.

SOU 2006:60.

Strong, P. T., & Posner, L. (2010). Selves in play: Sports, scouts, and american cultural citizenship. International Review for the Sociology of Sport, 45(3), 390-409.

Tielman (antologi-kapitlet)

UMO (publ. år ej angivet) Om man diskrimineras. http://www.umo.se/Vald–krankningar/Diskriminering/Om-man-diskrimineras/, hämtad 2011-03-25.

Ung Vänster, Feministiskt program, s.20. http://www.ungvanster.se/upload/program/fem_p.pdf. Hämtat 2011-03-22.

Veenman, Justus (2010). Measuring Labor Market Discrimination: An Overview of Methods and Their Characteristicts. American Behavioral Scientist 53(12), pp. 1806-1823.

Williams, R. W. (2010). Politics, rights, and spatiality in W.E.B. du Bois’s ‘address to the country’ (1906). Journal of African American Studies, 14(3), 337-358.

Zanna, M. P. (2002). Advances in experimental social psychology. San Diego: Academic Press.


[1] (SFS 2008:567, 6 kap., 2§)

[2] Se t.ex. Pascoe & Smart Richman 2009 och Kressin, Raymond & Manze 2008.

[3] Datum för genomgång: 31 augusti, 2010. Databaser som ingick i samlingen: ASSIA, Communication Abstracts, Criminal Justice Abstracts, ERIC, IBBS, PAIS International, PsycINFO, Social Services Abstracts, Sociological Abstracts. Sökterm: AB = discrimin*. Uteslutande av uppenbart irrelevanta artiklar.

[4] Brown, Bigler & Chu 2010, Gibbons et al. 2010, Medvedeva 2010.

[5] Deng et al. 2010, Niesen 2010, Strong & Posner 2010, Williams 2010.

[6] Costigan, Hua & Su 2010, Garcia et al 2010, Hwang & Chamley 2010.

[7] Crosby, 1984, p. 372.

[8] Veenman, 2010.

[9] Veenman, 2010.

[10] RödaKorset, 2010.

[11] Skolverket, 2010.

[12] Lindholm, Richard, 2010.

[13] UMO (publ. år ej angivet)

[14] Ung Vänster, Feministiskt program.

[15] Noh, Kaspar & Wickrama, 2007.

[16] Se t.ex. Operario & Fiske 2001, Mendoza-Denton et al, 2002, Major, Quiton & Schmader 2003.

[17] Rüsch et al, 2009, Jost, Pelham & Carvallo, 2002.

[18] Se t.ex. Schmader, Johns & Barquissau (2004) för en studie om effekter av kvinnors föreställningar om deras matematiska förmåga.

[19] Se t.ex. Tielman (Sjöberg-antologin).

[20] Ruggiero, 1997.

[21] Carvallo & Pelham, 2006.

[22] Bègue & Muller, 2006, Furnham 2003.

[23] Foster & Tsarfati, 2005.

Publicerat i Uncategorized | Märkt , | Lämna en kommentar

Vad ska barnet heta?

Sådana som väntar barn frågar sig ofta vad barnet ska heta. Jag blir litet avundsjuk på dem, de har ändå en kalender fylld av namn som alla i princip fungerar lika bra.

Värre är det att sätta ord på begrepp. Just nu trasslar jag med ett antal saker som jag vill begreppsliggöra:

”Offeromedveten diskriminering” är min nuvarande slarvbenämning på diskriminering som pekas ut av andra men där den som pekar ut diskrimineringen inte bryr sig om huruvida offret själv ser sig om diskriminerad. Någon som har något klatschigt namn på detta? Mitt spontanvalda ord känns litet knöligt.

Sedan har vi sådana definitioner som bara är operationella, d.v.s. som bara handlar om vilket fokus man anlägger i stunden men som inte därmed säger att de diskrimineringsformer som hamnar utanför fokus inte skulle vara diskriminering. Kandidater på denna post heter hittills: Operationellt fokus, operationell gräns, fokusavvisande. Fler förslag? Röster på någon av kandidaterna?

Det tredje problembarnet är sådana begreppsgränser som faktiskt avvisar det som hamnar utanför gränserna och som säger att X är diskriminering men Y är inte diskriminering. Vad ska detta kallas? Principiellt avvisande? Fientligt avvisande? Fientlig definition? Principiell gräns? Teoretisk gräns?

Publicerat i Uncategorized | Märkt , | Lämna en kommentar

Plågsamheten hanterad: förnyade försök

Ja, det var verkligen plågsamt(se senaste inlägget). Ospännande, hackigt och tamt. Men det visste jag ju, så kan texten vara till en början. Och så blir texten ofta för mig när jag skriver på dator – jag har sällan tålamodet att tänka efter, allt går liksom så fort på en dator. Så jag ägnade morgonen nu att tänka ”för hand”, det vill säga med papper och penna. Långsamt formandes tankar och ord och kopplingar gjordes mellan olika textdelar. Jag hade stor användning av min kära makes berättelse om hur hans kolleger häromkvällen hade kommit att prata om betydelsen av olika sätt att definiera diskriminering. Då och då återkom jag till det i huvudet när jag tänkte kring texten – det här är ju något spännande som måste berättas! Och då måste jag se till att GÖRA det spännande i texten! Läsaren måste förstå vilka problemen är, varför det här är viktigt.

Nästa steg är att skriva in det på datorn, sedan skriva ut och ta en ny vända med papper och penna.

Så här ser det i vart fall ut hittills, ett litet steg framåt i skrivprocessen. Jag är långt i från klar, men myrsteg för myrsteg kommer jag framåt.

Publicerat i Uncategorized | Märkt , | 2 kommentarer

Nu ska jag göra det riktigt plågsamt för mig själv

Nu ska jag göra det riktigt plågsamt för mig själv. Inte plågsamt i denna stund, men imorgon – när jag går in och läser den nedanstående texten.

För att se om en text fungerar (är den klar, logisk, intressant?) behövs distans till texten. När man har suttit och skrivit går det inte att se texten, det är bara en massa stycken som är så välbekanta genom timmarna av knådande att det inte går att se hur den egentligen ser ut. Distans kan åstadkommas på olika sätt. Ett sätt är att vänta en tid. Ett annat är att lägga ut den för publicering. Ofta när jag skriver något här går jag in och ändrar efter en liten stund eftersom jag då upptäckt oklarheter och logiska glapp så snart jag läser den på nätet. Jag har aldrig provat att göra det med en jobb-text, men tänkte nu alltså göra det.

Jag räknar med att imorgon känna mig helt förfärad över att jag lagt ut denna pinsamt usla text. Jag tror att jag kommer att tycka att den är banal och delvis ofokuserad. Men så här blev avsnittet som handlade om offer-medvetenhet som kriterium. Texten som helhet handlar om hur man skriver om diskriminering på olika arenor.

Uppfattar sig den diskriminerade själv som diskriminerad?

Medan det för en del av författarna är oväsentligt om den missgynnade själv uppfattar sig vara diskriminerad, ingår det i den operationella definitionen för andra författare.

Exempelvis ser vi inom rättsväsendet exempel på sätt att tala om diskriminering som förutsätter ett medvetet offer. Om det inte finns någon enskild person som upplever sig ha varit utsatt för diskriminering kommer ingen att väcka talan. Som vi kan läsa i diskrimineringslagen:

Diskrimineringsombudsmannen, eller en ideell förening som enligt sina stadgar har att ta till vara sina medlemmars intressen och som inte är en sådan arbetstagarorganisation som avses i tredje stycket, får som part föra talan för en enskild som medger det.[i]

Det här innebär inte att man inom juridisk diskurs principiellt avvisar definitioner som inkluderar former av diskriminering som offret inte är medveten om, men det är inte något som ingår i den juridiska operationaliseringen av begreppet.

En i det här avseendet liknande operationell definition finner vi inom den forskningsgren som tittar på diskrimineringens effekt på människors hälsa. Grundresonemanget i dessa studier är att uppfattad diskriminering utgör en stressor som påverkar hälsan direkt eller indirekt; ohälsan blir således en stressrespons på en för offret stressande situation[ii]. Inte heller här finns något principiellt avvisande av diskriminering som offret är omedvetet om, det rör sig endast om ett operationellt fokus. Detta syns bland annat i att man här talar om perceived discrimination och således begreppsligt gör en operationell avgränsning som håller det öppet för att diskriminering kan vara något mer än endast den som uppfattas.

Av en genomgång av de tio senaste artiklarna i en databassamling hos CSA[iii] kan vi se att definitionerna varierar med avseende på offermedvetenhet. I tre av studierna har man ett operationellt fokus på självupplevd diskriminering[iv], i fyra av artiklarna inkluderas även diskriminering oberoende av offrets medvetenhet[v] och i tre av artiklarna går det inte att utläsa[vi]. Genomgående är dock att ingen av studierna drar en principiell gräns som sätter upp offrets medvetenhet som ett nödvändigt kriterium för att tala om diskriminering. Även om medvetenhet utgör ett operationellt fokus, utgör det inte i något av fallen en principiell gräns.

Det verkar med andra ord som att det vanligaste inom forskningen är att se uppfattad diskriminering som endast en del av ett större diskrimineringsbegrepp, ibland med en påkoppling av begrepp för falskt medvetande.  Det kan vi se i den s.k. attributionsforskningen[1], d.v.s. studier som tittar på i vad mån människor uppfattar något som diskriminering eller ej. En tidig och inflytelserik artikel på området skrevs 1984 av Faye Crosby, The denial of personal discrimination. Här är det tydligt att Crosby utgår från ett diskrimineringsbegrepp som inkluderar diskriminering som inte definierats som detta av offret. Här illustrerar hon hur kvinnor i hennes studie resonerar kring utsatthet för diskriminering och lägger avslutningsvis till sin egen bedömning.

The major premise states; ”Women are discriminated against.” The minor premise states: “I am a woman.” But instead of the expected conclusion (“therefore, I am discriminated aginst”), women seem to say, “Phew, that was a close call.” Such reasoning smacks of denial[vii].

Att forskarvärlden inte tycks kräva offrets medvetenhet bekräftas också av den genomgång av sätt att mäta arbetslivs- och arbetsmarknadsdiskriminering som görs av Justus Veenman[viii]. De sätt som används för att mäta diskriminering kan grovt delas in i fyra kategorier och endast en av dessa utgår från offrets egen definition.

En första metodkategori är statistisk analys av observationsdata. Metoden går i princip ut på att i ett första steg iaktta skillnader mellan olika grupper, t.ex. löneskillnader mellan män och kvinnor. Därefter konstanthålls en rad tänkbara oberoende kontrollvariabler som t.ex. kvalifikationsnivå, yrkeserfarenhet och ålder. Det som sedan återstår av den ursprungliga skillnaden efter att man på detta sätt tagit hänsyn till möjliga förklaringar blir en oförklarad residual som tänks förklaras av diskriminering. Detta förfarande har ingen som helst koppling till huruvida de diskriminerade individerna själva uppfattar sig vara diskriminerad.

En andra metodkategori kan ses i studier där diskriminering mäts genom att studera beteendet hos den som kan tänkas diskriminera. Exempelvis genom att göra etnografiska observationer av anställningsintervjuer, eller vad som kallas paired testing. I dessa skickas två identiska ansökningshandlingar in för en tjänsteutlysning, där det enda som skiljer handlingarna åt är variabeln för diskrimineringsgrund, till exempel namnet på den arbetssökande som då formuleras så att det ger information om etnicitet. Som synes är även denna metod helt oberoende av offrets upplevelse av situationen.

En tredje metodkategori som är oberoende av offrets upplevelse är attitydstudier, exempelvis genom enkäter, vinjettstudier eller laboratorieexperiment som tänks mäta rasism, sexism etc.

Sedan förekommer slutligen också vad Veenman kallar ”offerforskning”, där man utgår från offrets egen definition av situationen. Här frågar man individen själv om hon eller han har upplevt diskriminering. Veenman konstaterar att även om denna metod är fruktbar för att fånga in effekter av uppfattad diskriminering, är det en otillförlitlig metod om vi vill säga något om förekomst av faktisk diskriminering[ix] – där ”faktisk diskriminering” sålunda förstås som diskriminering offret inte nödvändigtvis är medveten om.

Det ovanstående har dock endast handlar om definitioner som stått att finna i vetenskapliga artiklar, hur är det då med de definitioner som kommer till uttryck på andra arenor?

I de diskussioner som förekommer på bloggar och diskussionfora ser det ut ungefär likadant. Även om många av diskussionerna utgår från situationer där någon enskild individ uppfattat sig vara diskriminerad beror detta snarare på att diskussionerna oftast initieras av en personlig upplevelse som motiverar skrivandet än på att det görs ett avvisande av offer-omedveten diskriminering. Även här rör det sig om operationellt fokus, inte om principiell gräns.

Det förekommer dock talare, framförallt från politiska organisationer, som trycker på vikten av att göra offer medvetna om att det förekommer diskriminering. Exempelvis kan vi se detta hos Vänsterpartiets ungdomsförbund.

Inom den offentliga sektorn är lönerna offentliga, vilket innebär att om man tror att man är diskriminerad kan man få tillgång till uppgifter om de personer man vill jämföra sig med. Inom den privata sektorn däremot kan löner hållas hemliga. Det är av största vikt vid löneförhandlingar att ha lönebilden 19 arbete och ekonomi kartlagd. Ett fackförbund, JämO och arbetstagaren bör alltid ha rätt att få uppgifter om lönen för jämförelsepersonen vid ifrågasatt lönediskriminering.[x]

Dock är detta inte något som ses som ett nödvändigt villkor för att kalla något för diskriminering, istället ses medvetandegörande som en strategi att visa på diskriminering som kan äga rum fastän offren inte är medvetna om den.

Vi har således på alla studerade arenor ett i detta avseende principiellt öppet begrepp, men med viss stängning genom operationella fokuseringar.

Vad kan vi då dra för slutsatser av detta?

Även om det inte finns några uttalade konflikter kring denna punkt kan det förstås uppstå problem som följd av situationer där man oreflekterat endast fokuserar på diskriminering där det finns ett medvetet offer. Med den snävare definitionen av diskriminering – där medvetenhet krävs – finns risk för att beteenden som av andra uppfattas som diskriminering inte adresseras. I det empiriska materialet förekommer diskussion kring flera typer av diskriminering hamnar ur sikte när man kräver att det ska finnas ett medvetet offer – strukturell diskriminering, subtil diskriminering och diskriminering som uppfattas som legitim.

Vid strukturell diskriminering är det ofta svårt för den enskilda individen att uppfatta ett missgynnande eller att ett missgynnande beror på offrets (tänkta) identitet. Det kan kräva ett underlag på aggregerad nivå för att få syn på missgynnande respektive orsak till missgynnande.

Även subtil diskriminering kan vara svår att få syn på för individen, av ungefär samma skäl som den strukturella diskrimineringen. Det kan vara först när ett mönster kan iakttas som det går att säkert säga om det rör sig om missgynnande p.g.a. identitet eller om det finns andra förklaringar. Det är flera forskare som menar att det är viktigt att även inkludera den här formen av diskriminering i antidiskrimineringsarbete, och lyfter då fram att subtil diskriminering kan utgöra ett större hot mot individens psykiska hälsa än öppen diskriminering. Dels kan detta förklaras genom att individen upplever en högre grad av osäkerhet och frustration än vid öppen diskriminering, dels genom att individen kan komma att lägga skulden för missgynnandet på sig själv.[xi]

Sedan har vi också diskriminering som uppfattas som legitim av offret, det vill säga, att gruppens lägre sociala status uppfattas som helt i sin ordning.[4] Även denna form av diskriminering försvinner ur sikte om fokus läggs på diskriminering där det finns ett medvetet offer.

Om man i det praktiska arbetet mot diskriminering endast utgår från diskriminering som uppfattats av offret själv kommer man att endast få tillgång till en liten del av vad som brukar betraktas som diskriminering. Ett antidiskrimineringsarbete som har god validitet i förhållande till vad som betraktas som diskriminering bör därför även rikta sig mot diskrimineringsformer som inte enkelt kan uppfattas av den enskilde.

[å herregud vilken tam punch-line]


[1] Lägg till exempel på referens, t.ex. Majors sammanställning i boken.

[3] Kolla upp fler referenser.

[4] Rüsch et al, 2009, Jost, Pelham & Carvallo, 2002.


[i] (SFS 2008:567, 6 kap., 2§)

[ii] Se t.ex. Pascoe & Smart Richman 2009 och Kressin, Raymond & Manze 2008.

[iii] Datum för genomgång: 31 augusti, 2010. Databaser som ingick i samlingen: ASSIA, Communication Abstracts, Criminal Justice Abstracts, ERIC, IBBS, PAIS International, PsycINFO, Social Services Abstracts, Sociological Abstracts. Sökterm: AB = discrimin*. Uteslutande av uppenbart irrelevanta artiklar.

[iv] Brown, Bigler & Chu 2010, Gibbons et al. 2010, Medvedeva 2010.

[v] Deng et al. 2010, Niesen 2010, Strong & Posner 2010, Williams 2010.

[vi] Costigan, Hua & Su 2010, Garcia et al 2010, Hwang & Chamley 2010.

[vii] Crosby, 1984, p. 372.

[viii] Veenman, 2010.

[ix] Veenman, 2010.

[x] Ung Vänster, Feministiskt program, s.20. http://www.ungvanster.se/upload/program/fem_p.pdf. Hämtat 2011-03-22.

[xi] Noh, Kaspar & Wickrama, 2007.

Publicerat i Uncategorized | Märkt , | Lämna en kommentar

Hur dålig är jag på engelska?

Inser att jag måste skriva en artikel på engelska. Tyvärr har jag mycket dålig koll på hur dålig jag är på engelska. Om någon orkar får ni gärna kommentera det här inlägget, eller rättare sagt: kommentera hur väl den engelska översättningen är en uthärdlig version av den svenska.

Vilka följdfrågor man ställer beror delvis på vilka redskap som står till buds för att ge svar. Till exempel har en statistiskt arbetande ekonom andra redskap än en kvalitativt arbetande sociolog. Båda dessa har också helt andra redskap än en nationalistisk tonårskille, en sköterska inom långvården, eller vad det nu är för aktör som formulerar frågorna. Delvis beror också valet av frågor på aktörens värderingar. En feministisk aktör väljer andra frågor än en antifeministisk, en socialliberal aktör väljer andra fokus än en vänsterradikal, och så vidare. Slutligen beror frågorna också på vad för slags diskrimineringsbegrepp aktören utgår från. Medan vissa utgår från ett snävt begrepp utgår andra från ett brett begrepp. Which follow-up questions that are asked depends in part on the information tools available. For example, a statistically-working economist will have access to other instruments than a sociologist making a qualitative study. Both of these also have completely different tools than a nationalistic teenager, a nurse in long-term care, or whomever we are talking about. It partly also depends on the actor’s values. A feminist selects questions different from an antifeministist, a social liberal actor chooses other focus than a leftist radical, and so on. Finally, the choice of questions also depends on the what kind of discrimination concept the actor departs from. While some assume a narrow concept other takes their starting point in a broad conceptualization of discrimination.
Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer

OneNote är min gud

Har ägnat de senaste timmarna åt att googla efter texter som handlar om åldersdiskriminering, viktdiskriminering och utseendediskriminering. När jag bara söker på diskriminering rakt av kommer det framförallt fram texter som handlar om diskriminering baserad på kön och etnicitet, så för att kolla om definitionerna (och de frågor textförfattarna ställer sig när de ska avgöra om något är diskriminering eller inte) på något sätt är annorlunda vid dessa typer av diskriminering gjorde jag denna riktade sökning. Jag har tidigare gjort riktade sökningar för att fånga in andra diskrimineringsgrunder som inte är så väl representerade i diskussionerna, t.ex. på funktionshinder, sexuell läggning och könsidentitet.

Jag har nu fått ihop sammanlagt 64 sidor och ska strax övergå till att börja koda det materialet. På sätt och vis hoppas jag att det ska dyka upp nya frågor som folk ställer sig eftersom det alltid är intressant med nya vinklingar. Å andra sidan är det litet skönt att det inte gör det, eftersom det innebär att analysen börjar bli mättad. Genomgången av ny empiri sedan jag gjorde om kodmallen har inte tillfört något nytt, det är samma frågor som ställs.

I övrigt kan jag rapportera (och göra reklam för!) ett nytt program jag installerat på datorn, OneNote. Det är en del av office-paketet och följde med när jag uppgraderade till Office 2010. Det är helt helt helt underbart. Jag vet inte i vilken ände jag ska börja beskriva alla dess förtjänster, så förtjust är jag! Programutvecklarna har verkligen tänkt till här.

OneNote bygger på att man har anteckningsböcker med flikar och under varje flik kan man ha olika sidor.

Exempelvis har jag en anteckningsbok som heter ”Studierektor”, med en flik för varje månad. Sedan har jag en sida för t.ex. 7-mars-mötet, och underordnat den har jag sidor som handlar om olika saker – en som handlar om hur kurserna ska läggas under terminen, en som handlar om hur praktikinfo kan läggas ut på nätet, en som handlar om arbetet med att ändra kursplanen på termin 3.

Så snart jag får ett mail som handlar om något som har med studirektorsfrågor att göra, som exempelvis när protokollet från förra mötet kom, klickar jag bara på ”OneNote” och sedan hamnar mailet med protokollet i anteckningsboken. När dagordningen skickades ut, klick, och så har jag dagordningen på plats. Sedan kom det ett mail om ett rekryteringsärende, klick, fint på plats så att jag har materialet i boken. När jag sedan går till mötet är det bara att öppna anteckningsboken, så har jag all information på mötet.

Fler fiffigheter: Möten genererar ju alltid nya arbetsuppgifter. Om jag exempelvis får i uppdrag att uppdatera hemsidan, ja, då lägger jag in det som en flaggad uppgift i Anteckningsboken som jag har öppen på mötet – och sedan kommer den uppgiften automatiskt in i min övriga lista med uppgifter som jag har i Outlook. Om jag i outlook klickar på att uppgiften är genomförd så blir den också avbockad i OneNote, och omvänt.

Det finns mängder av fler funktioner, som att lägga in ljudfiler, filmklipp, bilder, hela dokument, länka till internet, etc. etc.

Och vill jag skicka iväg sidan till någon är det bara att klicka på e-post-knappen. Mottagaren behöver inte själv ha programmet, sidan syns bra ändå (och är förstås fullt funktionell med dokument och klickbara länkar).

Sjukt praktiskt. Jag ser fram emot måndagens möte då jag kan visa mina kära kollegor detta helt underbara redskap. Plötsligt är det KUL att hålla på med administration, när man inte i huvudet behöver hålla reda på mail, filer, uppgifter, datum och annat. Allt finns där prydligt ordnat. Underbart!

Såhär kan en anteckningsbokssida se ut:

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Nya program, nya bekymmer

Jag har just uppgraderat office-paketet. Förr i tiden, på skrivmaskinernas tid (jo, jag skrev faktiskt c-uppsats på skrivmaskin och även början på avhandlingen), behövde man inte ägna sig så himla mycket åt skrivredskapen. Byta färgband och pillra bort pappersludd litet då och då. Men nu…

Jag har ägnat en hel dag åt att försöka lista ut varför programmet vägrar skicka e-post till adressater som inte finns med i min kontaktlista. Men ändå gått bet. Det enda jag hittills lyckats lista ut är att outlook BARA vill skicka e-post till adressater vars adress står inom parentes. Vinkelparenteser eller icke-parentesade adresser göre sig icke besvär. Jag vill inte tänka på den dag då jag måste göra massutskick till studenter…

I övrigt ägnar jag mig träget åt att koda materialet utifrån mina nya koder. Och peppar peppar så går det bra. Till och med så bra att jag inte verkar hitta några nya variationer av begreppsanvändningen, vilket tyder på att jag kanske möjligen är i närheten av den teoretiska mättnad som är nödvändig för att komma in i nästa fas av analysen: skrivandet. Å, vad jag längtar dit!

Men först ska jag beta mig igenom några källor till, innan jag vågar vara säker på att det är dags att sätta igång med det. Håll tummarna! Det blir dessutom i ett sprillans nytt word jag skriver (hoppas bara inte att word kräver att alla tankar jag skriver redan måste ha tänkts, eller sättas inom parenteser).

 

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , | Lämna en kommentar