Nu har jag arbetat mig igenom dispositionsutkastet jag tog fram häromdagen. Det svåra (men samtidigt förstås intressanta) med att göra det är att det handlar om att lägga in empirisk grund för slutsatserna. Kruxet är att empirin inte alltid stämmer överens med vad jag trodde skulle bli slutsatserna. Istället visar det sig att jag kommit ihåg fel och att empirin inte sade det jag trodde att den sade. Dock ingår det här i den planerade processen, så det är inte något oöverstigligt problem jag stött på. Tvärtom är det en del av arbetet att kasta omkull preliminära slutsatser genom att gå närmare empirin för att se om de tidigare tankarna bar.
Det jag nu fått låta stryka på foten var den tanke jag hade om att graden av missgynnande var av betydelse för om man kallar något för diskriminering. Det verkar inte vara så, utan snarare skulle jag (just nu alltså, sen får vi se hur jag formulerar det nästa gång) vilja säga att författarna på olika sätt diskursivt konstruerar den missgynnade som missgynnad eller ej missgynnad. Gradfrågor verkar inte vara relevant i deras resonemang. Ett sådant sätt är att relatera den missgynnades situation till någon annans situation – och då få den som sägs vara missgynnad att framstå som missgynnad eller inte. Exempelvis: Jag själv kanske är lönemässigt missgynnad om jag jämför min lön med kollegers ute i landet, men jag kan sägas vara gynnad om jag jämför min lön med de flesta andra människors lön. Så det beror på i vilket sammanhang jag sätter min situation.
Jag har också tagit bort HD-domarna från analysen eftersom dessa vid en närmare betraktelse snarare uttalade sig om graden av kränkning (vilket har betydelse för skadeståndets storlek) än om huruvida någon är diskriminerad eller inte. För att besvara den frågan ser man på andra saker än graden av missgynnande.
Vad är det då som är kvar?
Det är en fråga som inte är helt lätt att besvara, jag har inte riktigt hunnit dit att jag på något mer stringent sätt kan säga vilka slutsatser jag vill dra av materialet. Att gradfråga inte verkar vara relevant är ju i och för sig en slutsats (fast inte så intressant eftersom det bara var något jag ogrundat fick för mig skulle ha betydelse).
Något som däremot faktiskt är intressant, är att det är långt i från självklart vad som ska betraktas som ett missgynnande. För att säga vad som är ett missgynnande måste man jämföra med något annat. Det missgynnande vi talar om kan beskrivas som det vi inom socialpsykologin kallar för relativ deprivation. Det betyder att det väsentliga för om människor är nöjda eller inte är hur deras situation är i jämförelse med den situation de förväntat sig (jag har hittat studier som till och med visar att den relativa deprivationen är mer betydelsefull än den absoluta för människors hälsa, shit vad intressant!). Vad jag i avsnittet kan visa är hur gränserna för diskrimineringsbegreppet vidgas eller krymps beroende på vad det är man jämför med (not till mig själv: vilket gör Crawfords åttonde definition mycket problematisk). Och att det ibland är andra människor man jämför med och ibland är det någon slags norm för vad som är en ”normalgod” situation.
Ett annat sätt att utvidga eller krympa fenomenet diskriminering (diskursivt alltså) är att koppla på eller koppla loss det från andra händelser. Exempelvis kan man säga att en irriterad blick från någon inte alls är något som skulle motivera att man kallar det för diskriminering, men om man kopplar ihop blicken med andra små missgynnande-händelser kan den te sig som en liten pusselbit i ett större mönster och således ses som diskriminering.
Nåja, detta får jag ägna mig åt att försöka skriva om nästa vecka. Nu är det fredag och dags att laga middag. För den som inte har något roligare för sig kan man roa sig med att se hur osammanhängande och slarvig texten fortfarande är i detta skede. Dock är detta som sagt ett helt planerat och förutsett stadium av arbetet. Så här ser texten ut just nu (obs att många fotnoter är bortklippta p.g.a. att jag inte än tagit ställning till etiska problem med att publicera alla källor, så jag är hellre litet för försiktig än tvärtom):
Hur mycket missgynnas offret?
Frågan om hur mycket offret måste missgynnas för att något ska kallas för diskriminering adresseras inte alls inom den forskningslitteratur jag funnit. Frågan ställs endast på de moraliska domänerna, d.v.s. politiska dokument, bloggar, diskussionforum och i domskäl.
Det är framförallt i två former kravet på ett visst mått av lidande kommer fram. Dels ser vi det i resonemang kring om någon annan person eller grupp drabbas som följd av antidiskrimineringsarbete. Om missgynnandet inte är så stort betraktas inte åtgärder mot diskriminering som motiverade. Dels kan vi se kravet på ett visst mått av missgynnande aktualiseras i frågor om hur stort missgynnandet ska vara för att klagandet på diskriminering ska ses som just klagande på diskriminering och inte som otillbörligt ”gnäll”. Är den missgynnade verkligen missgynnad eller är hon bara alltför känslig?
Ett sammanhang där frågan om graden av missgynnande aktualiseras är vid diskussioner om rimligheten av ett visst antidiskrimineringsarbete. Ett exempel på ett sådant uttalande kan vi se i en blogg från XXX [i], där författaren är emot ett förbud mot åldersdiskriminering.
Jag tycker inte att åldersdiskrimineringen kan sägas vara ett så stort problem att det motiverar ett ingrepp i samhällslivet från statens sida på det här viset.
Vi kan dock notera här att författaren inte säger att det inte rör sig om diskriminering, utan endast om att diskriminering är så pass liten att det inte motiverar den här typen av antidiskrimineringsarbete. Det finns således, inte helt förvånande, en tanke om att ju större problem, desto större ingrepp är motiverat.[ii]
Ett besläktat resonemang förs av många författare på den politiska högerkanten, där man är emot antidiskrimineringsarbete som påverkar andra grupper med motiveringen att det leder till diskriminering av andra grupper. Som resonemanget kring omvänd diskriminering:
Ibland funderar man på om den enda gruppens om är ok att diskriminera är heterosexuella vita män. Umeå universitet stoltserar nu med följande på sin hemsida:
”Sju kvinnliga forskare vid Umeå universitet får nu en chans att snabbare meritera sig till professorer. Det blir möjligt genom den satsning på kvinnliga forskare som beslutades förra hösten. Universitetsstyrelsen beslutade då att avsätta sammanlagt 27,5 miljoner kronor, 15 miljoner till ekonomiskt stöd för kvinnors professorsmeritering och 12,5 miljoner för rekrytering av kvinnliga gästprofessorer.”
Hur vore det om man avsatte 27,5 milj till att meritera universitetets forskare oavsett kön?[1]
Det här är ett ganska typiskt exempel på resonemanget; om en grupp gynnas är det på bekostnad av en annan grupp som då diskrimineras.
Sedan finns det författare som i stort sett förnekar att det finns diskrimineringsproblem, som detta debattinlägg där författaren menar att positiv särbehandling inte ska tillåtas eftersom det inte behövs med tanke på att Sverige har hunnit längre i jämställdhetsfrågor än andra länder:
Så länge vi tillåter genuspedagogikens amatörer yttra sig,så får vi framfallt desto fler som öppnar ögonen inför detta vansinne. Katrin Linna måhända tar sitt arbete på fullaste allvar men utkomsten av hennes värv blir likväl skrattrettande. Skall vi ÖVERHUVUDTAGET ta namnet ”positiv särbehandling” i våra munnar,vi som lever i ett land som åtminstone utåt sett förknippas som ett av de mest demokratiska och öppna samhällena?
Hallå Katrin Linna[2]! Vi tror på individen,oavsett kön,ursprung,sexualitet eller religiös härkomst! Vi lever i ett Sverige anno 2010,som ligger århundratals i framförvikt om vi gör en internationell jämförelse och du ägnar skattesubventionerad tid till fjäderfäktning i den subtila världen av kortsnaggade rabiatfeminister och allsköns ideologisk ohyra. Vi övriga ser,lever och känner i ett samhälle där INGEN skall känna sig förfördelad och vi accepterar det mesta,UTAN positiv särbehandling.[iii]1
Det kanske bör dock noteras här att citatet här egentligen inte ställer frågan om hur stort missgynnandet är. Istället går argumentationen ut på att det inte alls förekommer något missgynnande. Sådant ifrågasättande går att se i många sammanhang, som exempelvis hos XXX som talar om ”påstådd diskriminering av personer med invandrarbakgrund”.
Exempel: Jag förstår att SSU blir griniga när du de nu förlorat ett argument i integrationsdebatten, där de ständigt hänvisar till den påstådda diskrimineringen av invandrare [—].[iv] (hänvisar till en studie av organisationen ”Svenskt Närlingsliv”, (se http://www.svensktnaringsliv.se/material/pressmeddelanden/nya-uppgifter-om-invandrares-stallning-pa-svensk-arbetsmarknad_99274.html?utm_source=rss&utm_medium=rss&utm_campaign=rss, fil här) som visar att var man är född inte är avgörande för om man får jobb.
Liknande språkliga formuleringar, annat exempel:
Ja,det finns tydligen många exempel där de ”drabbade” vet precis vad de gör!. Sannolikt har de också med sig en färdigifylld blankett till DO![v]
Exemplen på uttalanden som går ut på att säga att någon inte är missgynnad trots att denna någon själv säger sig vara missgynnad finns det många av i materialet, speciellt i foruminlägg och bloggkommentarer.
Det kan vara svårt att skilja mellan när någon förnekar att det skett ett missgynnande och när någon säger att missgynnandet inte är tillräckligt stort för att det ska kallas för diskriminering. Frågan är i och för sig om det egentligen spelar någon roll i praktiken, d.v.s. när man ska avgöra om situationen för en grupp av personer är sådan att den bör rättas till genom antidiskrimineringsåtgärder. Det är möjligt att vi begreppsligt bör behandla det som att det krävs ett visst mått av missgynnande för vi ska uppmärksamma det som ett missgynnande.
I diskussionerna finns även många åsikter som går ut på att de som säger sig eller sägs bli diskriminerade egentligen inte är speciellt missgynnade. Exempel från debattforumet ”XXX”:
Ja går man omkring och tror att man hela tiden ska bli utsatt för rasism och att alla svenskar är rasister så analyserar man tillslut allt tills man hittar något belägg för rasism.[vi]
Ett annat exempel, som kommentar i en debatt på ett diskussionsforum, där den som startade debatten menade att skuldsatta personer diskrimineras i och med att de p.g.a. kommersiella företags kreditupplysningsrutiner inte kan få digital-TV. Ett kort och koncist svar kom längre ner på sidan:
Gnäll. gnäll, gnäll…
Betala och håll käften! [vii]
Just “gnäll” är ett återkommande epitet på diskussionforum när någon tycker att någon annan inte blivit så missgynnad att det kan sägas handla om diskriminering. Ett annat återkommande tema är att diskrimineringslagen utnyttjas för mycket:
Tycker att denna diskrimineringslag har börjat utnyttjas alldeles för mycket. Titt som tätt ropas det diskriminering, när invandrare från diverse olika länder inte får som de vill. Det kan vara allt från slöja till utländskt namn. De ropar ju det hela tiden och tar udden ur detta. Man bryr sig till slut inte ens om att ta reda fakta. Var det diskriminering eller inte…[viii]
Ett sätt att presentera situationen som att det inte rör sig om ett missgynnande kan vara att förändra jämförelsegruppen. Detta kan ses om vi jämför två artiklar som är i opposition mot varandra beroende på att jämförelsegruppen ändras. Den första artikeln är publicerad i Svenska Dagbladet. (Sherifay, et al., 2010) och innehållet en argumentation för att det är diskriminering när invandrare från länder utanför EU inte får rösta när invandrare från andra EU-länder får det och den ställer frågan om det är rimligt att på detta sätt utgå från att de som inte kommer från EU inte bör få ha lika mycket att säga till som de som kommer inifrån EU. I den artikel som argumenterar mot resonemanget i Svenska Dagbladet är svaret att detta inte är ett så stort problem: ”Det är inte så illa att utländska medborgare får rösta efter tre år i Sverige. Det är få länder på jorden där man har en sådan rättighet.”[ix] Här har alltså missgynnandet reducerats genom att man jämför med situationer där villkoren är ännu sämre – vilket förstås gör att situationen i själva verket ter sig som tämligen gynnsam.
Denna strategi används i flera sammanhang, t.ex. som i nedanstående blogg där en jämförelse mellan kvinnor på maktpositioner med män med dålig ekonomi och vårdnadstvister pekar mot slutsatsen att kvinnor inte är tillräckligt missgynnade för att kalla det diskriminering:
Det kan nog finnas kvinnor som tjänar sämre än män, men särskilt diskriminerade är dom inte heller. När Mona Sahlin talar om att få in fler kvinnor i bolagsstyrelser, tycker jag att det är ganska långt från diskriminering. För min egen del spelar det ingen större roll om den som ger mig sparken är man eller kvinna.
Vad media nästan aldrig pratar om är överskuldsatta och frånskilda pappor. Varför vet jag inte men så är det. Trots att vi uppenbarligen är utsatta för regelrätt dikriminering nämns vi inte. Jag skulle vilja kalla det dubbel diskriminering. [—][x]
Även om man i de ovanstående texterna inte alltid klart kan utläsa att debattörerna drar gränsen för vad som ska betraktas som diskriminering med hjälp av frågan om hur mycket den förtryckta lider leder diskussionen till slutsatser om vilka problem som är viktigare än andra att fokusera på, d.v.s. vilken diskriminering som bör åtgärdas. Den här typen av gränsdragning liknar i viss mån de operationella gränser som vi tidigare sett på, men drar gränsen något skarpare. Man går från att säga ”det här fokuserar jag på” till att säga att ”det här borde vi fokusera på”. Vi kan med andra ord börja se att det som tidigare tedde sig som en tudelning – fientlig utdefinition kontra operationellt fokus – möjligen kan vara bättre att beskriva som en skala med nyanser mellan de yttersta polerna.[3]
Exempel på sådana ”prioriteringsdiskussioner” kan vi se i de texter som handlar om huruvida västerländska kvinnor bör beskrivas som förtryckta eller inte. Förvisso handlar denna diskussion mer om förtrycksbegreppet än diskrimineringsbegreppet, men det är ändå relevant att se på eftersom syftet med studien är att ta reda på vad som betraktas som acceptabelt att inrymmas i antidiskrimineringsarbetet. Även om ordet är ett annat handlar diskussionen om de ”kärnfrågorna” (är någon missgynnad och beror missgynnandet på kategoritillhörighet)[4].
Ett typexempel på resonemang som bygger på att det är relevant att fråga sig hur mycket offret lider i jämförelse med andra förtryckta grupper hittar vi i en debatt på ”passagen.se” som handlar om huruvida svenska unga kvinnor kan sägas vara förtryckta. Diskussionen uppstod ur en artikel i en kvällstidning (Aftonbladet, 2009) som rapporterade om att en kommun förlikats i ett diskrimineringsärende efter att en anställd muslimsk kvinna med huvudduk avvisades från arbetsplatsen om hon inte tog av sig huvudduken. Diskussionen som fördes i kölvattnet av denna artikel handlade till en början om huruvida det var rimligt att kommunen skulle betala till kvinnan för att de inte låtit henne skyla sig med slöja, men gled så småningom över till att handla om frågan om man även kunde säga att kvinnor i andra situationer var förtryckta. Kursändringen i diskussionen kom med följande inlägg:
Hur kommer det sig att du reagerar på att kvinnor måste skyla sig. Men inte har nån åsikt om vad vår kultur innebär för tjejer.
Typ skönhetsoperationer, anorexi, måste vara sexig mm.
Höll på att glöma generande hårväxt, generande för vam kan man undra.;)[xi]
Efter en stunds diskussion kring vad diskussionen egentligen ska handla om kommer ett inlägg där frågan om graden av lidande kommer in. En av debattörerna skriver:
Ja, det förekommer att i vårt västerländska samhälle att kvinnor och män svälter sig. De får anorexia, stoppar in silikon och bär plagg de inte vill. Absolut. Men detta är inga tvång.
Det är inget tvång att använda stringtrosor. Jag blir inte stenad om jag inte skaffar anorexia. Jag blir inte utsatt för hedersvåld om jag bär mormorstrosor istället för string. Jag får inte femtio piskrapp om jag inte sminkar mig. [xii]
Just stringtrosor kontra slöja och stening är ett tema som även förekommer på andra diskussionsforum som nav för diskussionen om man kan tala om förtryck av västerländska kvinnor. Som exempelvis i detta meningsutbyte på forumet ”Loading”:
[Citerat tidigare inlägg:] Låt oss ta en titt på vårt eget samhälle. Den idealiserade bilden av kvinnan är en sexsymbolen iklädd underkläder. Är inte det kvinnoförnedrande? Ska vi förbjuda stringtrosor?
[Svar på citatet:] Ingen tvingar någon att bära stringtrosor, ingen svensk kvinna hängs eller stenas till döds om hon bär stringtrosor.[xiii]
Vad kan vi då dra för slutsatser av det ovanstående?
Jag tror att det centrala i det ovanstående kan sammanfattas med följande punkter:
[Gå igenom det ovanstående för att fånga upp punkter som kan systematiseras och sedan föras in i det fortsatta resonemanget. Kanske kan det också fylla funktionen att se hur jag ska strukturera det ovanstående, just nu känns det rätt rörigt. Här har vi punkterna efter genomgången:]
- Antidiskrimineringsarbete ingriper ibland för mycket i andra människors liv så att det blir omvänd diskriminering.
- Antidiskrimineringsarbete behövs inte eftersom vi har ett jämställt samhälle. (jämförelse med andra samhällen)
- Det spelar ingen roll var man är född, det är inte missgynnande. (förnekande)
- Det gnälls för mycket, diskrimineringslagen utnyttjas för mycket. (Underförstått: vi behöver inte arbeta mot diskriminering). Det är inte diskriminering, det är gnäll.
- Om man jämför med en annan grupp förstår man att kvinnor/invandrare inte är diskriminerade. Andra är mer diskriminerade och dessa bör vi arbeta för att inte missgynna. Ett sätt att reducera missgynnandet är alltså att förändra jämförelsegruppen. Andra bör prioriteras.
- Västerländska kvinnor i Sverige är inte lika förtryckta som muslimska kvinnor som måste bära slöja och lyda sin man. Om man jämför med en mer förtryckt grupp blir icke-diskrimineringen tydlig.
Egna noteringar inför det fortsatta arbetet:
Relatera till Crawfords resonemang om att diskriminering bör vara vad man kan säga är vanligen orättvist (Crawford, 2001). Ev. kan Crawford-resonemanget flyttas till frågeavsnitt två om det inte passar ihop med empirin här.Proportionalitet i förhållande till insatser som görs för att motverka diskriminering.(typexempel: positiv särbehandling på arbetsmarknaden)
Det jag vill få fram här är att det finns olikheter i vad man ser som diskriminering där det ibland inte behövs så mycket missgynnande, medan det ibland behövs mer. Det kan därför uppstå konflikter mellan sådana som t.ex. talar om subtil diskriminering och sådana som mest säger att det är gnäll i jämförelse med andra. (det har jag inte alls fått fram än, jag måste sätta gnäll-citaten i relation till subtil-citaten för att visa det)
Sedan vill jag också i samband med det säga att det kan vara uppvisande av mönster som gör att man ser även små händelser som diskriminering. Här kan jag sätta ihop citat som pekar på mönster med citat som säger att folk blir överkänsliga och vill se diskriminering överallt. Detta kan relateras till de vetenskapliga studier som pekar på att ökad identifikation med den underprivilegierade gruppen leder till ökad uppmärksamhet på diskriminering. Slutsatsen där blir att det kan behövas ett ihopkopplande av små delar för att kalla även ”svaga” missgynnanden för diskriminering.
En annan poäng kan vara att det inte går att besvara frågan om missgynnandet är tillräckligt stort utan att relatera situationen till hur situationen är för någon annan. Det är inte alls något objektivt-i-sig vad som är missgynnande, det är i relation till förväntningar. Och dessa förväntningar baseras på hur det är för andra, vad som betraktas som normalt (kan koppplas till relativ deprivation – det finns inget sådant som absolut deprivation, se kritiken i Brown). Se Leach om hur uppfattad relativ deprivation är viktigare för att förutse att något uppfattas som orättvist än absolut deprivation (Leach, Iyer, & Pedersen, 2007). Se även om symbolisk rasism (Sears & Henry, 2003; Tarman & Sears, 2005).
Här kan det möjligen vara relevant att koppla på utsagorna som diskursivt stärker diskrimineringsoffrets position, möjligen även konspirationsteoretikernas resonemang om De Onda Muslimerna samt Den Lättlurade Eliten. Samt De Onda Feministerna (i synnerhet de kortsnaggade radikalfeministerna). Kolla bara så att jag inte därigenom inkräktar på något annat analys-avsnitt.
Strukturproblem: Nästa avsnitt ska handla om frågan om offret är svagt (med koppling till om man valt diskrimineringssituationen själv). Till detta avsnitt hör också resonemang om hur stark förövaren beskrivs som (exempel: monopolställning och myndigheter). Kanske bör jag för strukturens skull inte koppla in diskrimineringsoffrets generella styrka med lidandegradsfrågan utan istället dra trådar endast från lidandegradavsnittets slutsatser?
Ja, så gör jag. Jag kan kasta iväg en tråd från lidandegradavsnittet som flaggar för att frågorna om offrets generella styrka kommer att behandlas i nästa avsnitt så att läsaren inte behöver undra över varför jag inte tar upp det.
[2] Katri Linna var diskrimineringsombudsman vid tidpunkten för inlägget.
[3] Det är möjligt att jag inte borde ta in detta resonemang här eftersom det kan distrahera läsaren bort från det centrala. På ett sätt vore det mest rimligt att läggadetta i ett för-avsnitt där jag tar upp hur materialet kommer att analyseras. Dock är det ju på sätt och vis ett resultat av mötet med empirin, vilket gör att det inte är helt självklart att beskriva detta som en teoretisk utgångspunkt. Fast jag kan ju i det för-avsnittet säga något om att skalan visade sig i empirin.
[4] Det är möjligt att det här resonemanget borde flyttas till metodavsnitt eftersom det aktualiseras i flera avsnitt och jag inte gärna kan upprepa det varenda gång det behövs.
Notera också i metodkapitlet att jag inte ger URL-referenser till bloggarna och diskussionsinläggen eftersom de kan betraktas som mer privata och jag inte vill hänga ut någon speciell person.
[ii] Nu klipper jag bort den här textsnutten, den hamnar aldrig rätt. Får se om jag tar in den någon annanstans senare: Ett likartat resonemang kan vi finna inom juridiken, som i det fall från HD där det inte ifrågasattes om det skett diskriminering, men man menade att den kränkning som offret utsatts för inte var så stor att något större skadestånd skulle kunna bli aktuellt. Fallet handlade om en grupp personer som gjorde en undersökning om det förekom etnisk diskriminering vid entréerna till barer och restauranger:
Genom att vägras inträde till […] har D.D., H.H., C.A. och H.A. utsatts för diskriminering av sådant slag som normalt medför rätt till ersättning för kränkning. Vid en bedömning av graden av kränkning måste emellertid tillmätas betydelse att de försatt sig i den angivna situationen uteslutande i syfte att genomföra en undersökning. Även om syftet med undersökningen varit fullt legitimt, kan den som under dessa förhållanden utsätts för den mer eller mindre förväntade diskriminerande handlingen typiskt sett inte i objektiv bemärkelse anses ha drabbats av en lika allvarlig kränkning som någon som annars utsätts för samma gärning. Likväl kan det inte bortses från att D.D., H.H., C.A. och H.A. faktiskt har utsatts för diskriminering. [tidigare fotnot: Exemplet kanske inte så väl valt, jag vill hellre ha något som tar upp jämförbarhet. Fast då kommer man å andra sidan mer in på de resonemang som förs för att avgöra orsaken – d.v.s. om personen har en sämre situation än andra i jämförbara situationer. Då handlar det inte om graden av missgynnande, utan vad missgynnandet beror på. Fast kanske (och det kan ju vara en poäng att föra fram) kan det vara svårt att avgöra grad av missgynnande utan att jämföra med någon!] [ii][ii]
Även här handlar således inte resonemanget om den yttre gränsen utan om den positiva åtgärden, i detta fall skadestånd, är rimlig.
[v] Kommentar till blogg som handlade om att en romsk kvinna flyttade efter att hon trakasserats av sin hyresvärd och att värden sedan stämdes av DO som kräver 100 000 kronor i skadestånd.